Boken handlar om Agnes, vars liv ena stunden var perfekt (nåja) och andra stunden krashar helt. Den känns väldigt förutsägbar, but having said that, så händer saker nu när jag börjar komma till slutet som jag faktiskt inte alls förväntade mig. Jag är fortfarande hyfsat säker på att jag vet hur den slutar, men å andra sidan är jag av den uppfattningen att en bok kan vara väldigt bra och underhållande även om man vet hur den slutar. (Eller gissar hur den slutar.)Jag kan inte säga att jag relaterar alls till huvudpersonen, men jag tycker det är jättekul att dels läsa om restaurangmiljö - har man varit i branchen (well, Globens Hotell och Restaurangskola är så nära branchen jag kom) så känner man igen mycket och det är kul. Sedan gillar jag att hon inte bara skriver "han hade parkerat bilen en bit bort" utan hon skriver "han hade parkerat på Katarina Bangata". För mig med Stockholmsbakgrund ger det en känsla av att boken är verklig, Katarina Bangata finns ju verkligen och det är förmodligen där han skulle parkera med tanke på vart restaurangen ligger. En sak som stör mig är huvudpersonens namn; Agnes. Agnes är ett väldigt fint namn, men det fanns ingen som hette Agnes när jag var liten, det är ett modernt namn och såvida huvudpersonen inte är väldigt ung – vilket jag inte tror - känns det fel att hon heter Agnes. I övrigt har hon döpt sina karaktärer väldigt tidsenligt, Mamma Maud och Pappa Sven, syrran Madde med pojkvännen Jonas och bästa kompisen Lussan, smeknamn för Louise. Kompisen Kalle och skitstöveln till pojkvän Tobias. Alla dessa namn ligger rätt i tiden om huvudpersonen är mellan 25 – 35, vilket är det intrycket jag fått.Det är en lättläst bok och jag blir nästan besviken när jag inser att vi redan är på London Bridge.